det är så konstigt egentligen, dethär med tid. livet går liksom vidare fastän det känns som om man står och stampar på samma ställe. det känns som om jag alldeless nyss satt i vår gamla lägenhet och ringde mamma med gråten i halsen för att 'jag kommer aldrig klara detta'. vårdvetenskapliga begrepp, lagar och omvårdnadsteorier snurrade i huvudet och jag trodde att det aldrig skulle reda sig. det gjorde det, sjukt nog. nu har mer än ett år gått och till sommaren är halva utbildningen gjord. om lite mindre än en månad har vi bott i trollhättan ett år! jisses. tiden går, verkligen, trots att det inte känns så.
Kommentera